Linda Boström Knausgård: Min första kärlek var en hund

Fšrfattaren Linda Bostršm KnausgŒrd, 2016.

Foto: Christina Ottosson

Min första kärlek var en hund. En finländsk stövare. Han hette Barro och han var min morbrors jakthund. Jag träffade Barro i Norrland där min mormor bodde. Ja min morbror och moster bodde också där. Mina kusiner. Men det var som att Norrland var mormors. Där regerade hon, fast hon bara bodde i en tvårumslägenhet i Bergnäset, ett litet samhälle utanför Luleå.

Jag sov i en bäddsoffa i det stora rummet. Varje morgon väckte hon mig med en frukostbricka. Jag åt blåbärsgröt och smörgåsar med bara smör och tittade på barnteve. Dagen som låg framför oss var helt stilla och det fanns inga faror. Kanske skulle vi plocka bär. Kanske skulle vi ta en tur till Snabbis och handla mat och Mums Mums. Fyra choklad toppar med vitt skum inuti som låg i en kartong. Hon skulle koka palt och jag skulle sitta bredvid i det lilla köket och äta hennes hembakade kakor: mandelkubbar, syltkakor och finska pinnar och dricka Champis. Kanske skulle hon tvinga mig ut och leka med mina vänner Pernilla och Sara som bodde i de andra lägenhetshusen med gräsmattan med den lilla lekplatsen mellan sig, men det var det värsta som kunde hända. Och det var inte så farligt när jag väl var där och vi spelade pingis i källaren.

Min enda egentliga oro var Barro. Skulle han vara där när jag hälsade på moster Inga Britt eller skulle han vara ute i skogen med Stig?

Han var deras bästa jakthund. Och de hade haft många. Inga Britt brukade ofta berätta om hur rädd hon varit för hundar när hon gifte sig med Stig. Jag tittade på bröllopsfotot på Stig och Inga Britt som hängde i vardagsrummet tillsammans med alla andra fotografier på barn och släktingar. På gammelmormor och kusiners kusiner tillsammans med de inglasade tavlorna med Stigs medaljer. Alla tävlingar han vunnit. Alla de gånger han skjutit bäst i hela distriktet. Ja i hela Norrland. Och sen vidare upp i Lappland och ända ner i Västerbotten. Hemma hos oss i Stockholm fanns inte ett enda fotografi på väggarna. Bara vita väggar och en jättetavla med ett träd på i vardagsrummet. Mamma som var mycket vacker sa alltid att det inte var någonting om man jämförde med hennes storasyster Inga Britts skönhet som ung.

Inga Britt hade varit rädd för hundar, men hon hade vant sig.

Kanske var det orättvist att det var Stig jag beundrade. Stig och sönerna Urban och Ulf. De kom in i huset och slog sig ner och lät sig serveras. Inga Britt och mormor passade på dem och de luktade skog, blod och någonting annat som jag inte förstod då, men som jag längtade efter och fantiserade om på kvällarna när jag skulle somna i bäddsoffan hos mormor. De skrattade alltid och retades med oss. Med mormor, Inga Britt och mig. De tackade för doppat och reste sig. Tog sina vapen och gick igen. Barro fick vänta på dörrmattan i hallen. Han rörde sig aldrig därifrån när han var inne i huset. Stig kunde visa mig sina vapen som var inlåsta i garaget om han var på det humöret och visst hände det att jag fick skjuta med luftgeväret i stugan i Brändön, men jag fick aldrig följa med ut, sitta på pass i vakttornet i flera timmar och se ut över en äng en tidig morgon. Jag fick inte följa med på jakt och inte ut i båtarna om sommaren när de fiskade löja. Löja som Inga Britt och mormor skulle rensa och göra löjrom av. Löjrom som skulle packas och köras ner med tåg till Stockholm och säljas för flera hundra kronor kilot.

Jag fick inte tala i sjöradion i stugan och jag fick inte gå ut själv med Barro. Får han upp ett spår kan du inte hålla honom, sa Stig.

Jag kan, dunkade det inuti. Jag kan. Jag kan hålla honom. Jag fantiserade att jag gick upp mitt i natten på sommaren i stugan och tog ut honom när alla sov. Vi gick i skogen. Det var ljust som på dagen som det är om somrarna i Norrland och han drog inte alls. Vi gick genom blåbärsrisen och såg ljuset långt där borta över sjön. För det mesta sprang vi, för Barro måste springa flera timmar om dagen när det inte var jaktsäsong.  På vintrarna hände det att mina kusiner tog honom i långkoppel intill skotern och körde och körde genom skogen, ibland ända bort till Råneå där de köpte varmkorv, innan de vände hem igen. Det var det värsta de visste. Att tvingas köra skoter så långsamt för att Barro skulle tränas.

Inga Britt rökte cigaretter under köksfläkten. Det hände att mormor lämnade mig hos henne i flera timmar om hon skulle till hemslöjdsföreningen där hon träffade sina väninnor. Med Inga Britt var det så att hon lät mig gå själv i huset och när jag var med henne gick jag till Barro.

Han låg i en hundkoja i garaget. Hundkojan var röd och hade en svart lucka med en hasp på.  Den låg borta i hörnet av garaget som hade plats för både bilen, skotern och för alla verktyg. Jaktkläderna hängde på väggarna. Vindtätt, mörkgröna noppriga fleecetröjor, skoterkängor, höga stövlar, handskar, mössor, hörselkåpor. Stig hade ordning i garaget. Det var inte tal om annat.

Jag gick till hallen där den gråmålade trappan ner till källaren låg. Jag gick ner. Höll i ledstången. Sedan genom rummet där frysboxarna stod på rad. Allt vilt, all styckad älg, alla harar, all rensad fisk, alla bär, flera hundra liter lingon, blåbär, hjortron.  All mat som lagades. Alla stekar, fisk till lunch och middag, all sylt som kokades och så palt på blodet. Jag gick genom frysrummet och öppnade dörren till garaget.

Det var helt tyst. Luktade bensin och skotern stod med presenningen på om det inte var vinter.

Jag tog en hel näve med hundgodis ur säcken och lossade på haspen, öppnade luckan och kröp in. Om jag vek mig dubbel och sen liksom förde ut benen långsamt fick jag plats därinne. Barro sov, eller låg alldeles stilla på de gamla trasmattorna som låg på golvet. Jag la mig bredvid honom. En värmelampa därinne gjorde så att Barro inte frös. Han hade en lucka ut mot en liten inburad rastgård i trädgården, men han var nästan aldrig ute. Antingen sprang han i skogen och spårade, eller så sov han. Jag klappade honom. Jag klappade det vackra huvudet med mönstren av vitt, svart och brunt. Jag kände på öronen. De tunna, mjuka öronen. Lekte med dem mellan mina fingrar. Jag gav honom godis hela tiden. Lade kulorna framför hans fuktiga svarta nos och gladdes när han åt. Jag klappade kroppen medan jag tänkte på allt vi skulle göra i framtiden. Jag och Barro.

Femton år senare var jag uppe för att fira jul. Jag hade precis fått min första bok antagen och det fyllde mig  med en sådan glädje att jag inte kunde bärga mig. Inte sitta still. Så när jag kom upp till mormor, som nu var gammal, fast hon fortfarande tog sparken till affären, gick jag en lång tur i skogen, innan julsittningen skulle börja hos Inga Britt och Stig. Det var som om jag ropade ut i skogen., fast jag ingenting sa. Jag ska bli författare. Jag ska skriva. Bara det. Inget mer skådespeleri, inga fler studier, inget mer strul, inga fler pojkvänner som jag inte tycker om så mycket som jag skulle önska. Jag ska bli författare. Det var som om jag flög. Ingenting kunde stoppa mig nu. Ingenting. Jag var fullständigt fri.

Att det sedan skulle bli allt annat än så visste jag inte. Jag visste ingenting och när jag sedan följde mormor till Stigs och Inga Britts hus, som nu verkade så litet, ett tegelhus på en gata bland andra tegelhus, var det verkligen här de bodde, och när Inga Britt och Stig öppnade dörren minns jag att jag tänkte: Vilka är ni? Var är jag? Var har jag varit alla de här åren? Jag ville gråta för att mina kusiner var gamla. För att Stig satt på en stol och ingenting sa och för att mormor snart skulle dö och jag gick ner i källaren för att vara själv. Jag skulle inte vara ledsen nu. Jag skulle vara glad. Nu skulle jag äntligen vara glad.

Skotern stod där fortfarande i garaget, men Stig kunde inte köra den. Kläderna och vapenskåpet och hundkojan, så liten där i hörnet. När hade Barro dött? Jag visste inte. Efter honom hade Roy kommit, stövaren som var grå istället för brun. Honom hade jag fått gå ut med. Jag hade ju varit större, men han drog inte heller så där plötsligt och med all kraft, som Barro gjorde. Roy brydde sig inte om att spåra på samma sätt. Efter Roy var det Sussie, pålitlig, men inte fantastisk som Barro. Den bästa jakthund jag haft, sa Stig. Om och om igen sa han det. Nu var det bara hundkojan kvar och den tomma rastgården. Det var flera år sedan Stig gjort sig av med Sussie.

Jag öppnade luckan och tittade in i kojan. Trasmattorna låg kvar och jag kunde inte förstå hur jag hade fått plats där inne. Hur jag legat raklång i timmar tillsammans med Barro och fantiserat om honom och mig..

Jag tvingade mig tillbaka. Sprang upp för trappan in till köket som var dukat som det alltid sett ut. Löjrommen som man kunde skopa ur om man ville, äta hur mycket som helst,. Men de hade inte fiskat löjan själv. Sillarna som Inga Britt lagt in, alla syltor, allting hemlagat från grunden, det måste ha tagit henne månader.

Jag satt intill mormor. Jag satt intill henne och saknade henne så intensivt, som om hon redan var död. Jag kunde inte gråta där, inte i Norrland och i alla fall inte under julmiddagen, så jag reste mig och gick ut och rökte på gatan. Den torra luften, kylan och den svarta stjärnhimlen och vetskapen att det jag längtade efter inte längre fanns.

Jag ville sitta i stugan och titta på hockey tillsammans med Stig och Inga Britt, mormor, Ulf och Urban. Jag ville se Sverige förlora mot Sovjet och sjunga med i den ryska nationalsången efteråt. Jag ville att Stig skulle resa sig ur soffan och säga: Fy fan och med en blick över axeln få med sig sina söner ut i skogen, ut i båtarna. Jag ville ligga på överkastet i mormors säng och höra henne berätta om äldre tider, om när hon var barn och om när hon träffat morfar. Morfar Paul som dött på vårt landställe på Ingarö i en hjärtinfarkt bara femtiofem år gammal.

Jag ville leva. Ville jag inte? Livet hade ju precis visat sig. Det var nu det började. Jag var den som var stor och de var de som var små. Släkten följa släktens gång, som i sagan och det var fan jag som skulle skriva den.

Avskedet jag tog där och då har aldrig upphört att värka i mig. Norrland var borta. Norrland skulle inte överleva utan mormor. Det var hon som var vägen dit. Det var hon som var platsen, minnena, berättelsena och värmen. Det var hon som var kärleken. Den julen var den sista julen.

Något år senare gick jag på Hornsgatan i Stockholm när mamma ringde. Du ska komma upp nu Linda. Hon har inte många dagar kvar. Min bror och jag tog flygbussen till Arlanda och tog första plan till Luleå. Vi var flygrädda bägge två. Planet lyfte och landade och jag minns inte hur vi tog och till sjukhuset. Det enda jag minns är hur vi kom in i rummet och mormor låg där i sin säng, så liten och att hon var där, samtidigt som hon var någon helt annanstans. All färg hade förvunnit från hennes kropp och ansikte. Hon var helt vit. Mamma satt på en stol intill henne och min bror gick fram, böjde sig över henne, tog hennes hand och sa glatt, alltså glatt för att göra henne glad, hej mormor. Hon såg på min bror och jag gick också fram och sa som min bror: hej mormor och sen satte sig min bror på en pall alldeles nära och började sjunga sången de alltid sjungit ihop när vi var barn. Han sjöng högt med mormors hand i sin:

Det var så roligt
Jag måste skratta
Det kom en trekantig gubbe in
Han hade träskor och näverjacka
Och hatten kantad med korveskinn
Han satte sig på en pall i stugan
Och drog ur fickan sitt munspel upp
Och börja spela så allting dansa
Och tjo och tjim och trallala
Och mormor satte sig käpprak upp i sjukhussängen.

Och liksom tjöt av glädje och sjöng med och jag bara älskade min bror för att han var så modig, för att han bara tog sig rätt in i henne och när sången var slut sa mormor: Nu går vi på resturang.

Det var det sista jag hörde min mormor säga.

Den natten bäddade sjukhuspersonalen åt min mamma,  mig och min bror i mormors rum. Det gick nästan inte att ta sig fram därinne, men sjukhuspersonalen bara javisst, självklart, men moster Inga Britt tyckte att det var pinsamt och att vi skulle sova hos henne. Jag sov ingenting den natten. Tittade på mormor som redan hade färdats iväg, dit där ingen kunde följa henne, men hon andades. Hela natten andades hon. Och jag vet  inte hur jag tänkte på morgonen, men min bror och jag flög hem till Stockholm och lämnade mamma och mormor där.

På begravningen låg hon i en vit kista och jag var ganska uppvarvad och hade svårt att sitta still i kyrkbänken, så när vi fick resa oss upp för att gå fram till kistan och lägga vår blomma, var det en befrielse. Jag la dit min lilla bukett med liljekonvaljer och pussade på kistan. Det blev ett rött märke av läppstiftet på den vita kistan och det hade jag ju inte tänkt på, att jag hade läppstift och jag skämdes så där blixtsnabbt och bråddjupt. Jag tyckte att märket lös. Alla kunde se det. Förlåt. Förlåt mormor.

Det var det enda jag tänkte på under kyrkkaffet, inte på mormor, utan på att jag måste därifrån så snabbt som möjligt. Jag tog en taxi till flygplatsen. Jag smällde igen dörren efter mig.

 

Och jag visste inte om jag ville dö, eller om jag ville leva.


Linda Boström Knausgård

Tilmeld nyhedsbrev

Få nyhederne fra os direkte i din mailbox